Anna Berglunds verk Hommage är just det dess namn antyder; en hyllning. Men den är inte bara en hyllning till den franske konstnären Marcel Duchamp (1887-1968) och dennes ready-made Flasktorkningsställ från 1914. För med Hommage vill Anna även visa sin vördnad och respekt för hantverkaren, en yrkesgrupp som i Duchamps fall förblev helt anonym och marginaliserad.

Att Anna hyllar hantverkaren har inte bara att göra med att hennes eget konstnärskap starkt förknippas med det. Själva marken där Länsförsäkringars hus byggts upp har anor av att vara ett säte för hantverk redan från 1600-talet där bland annat smeder, gjutare, snickare, sadelmakare men också en apoteksträdgård samsats i århundraden och präglat kvarteret. Tack vare inslaget av unika handblåsta glasflaskor gjorda i Småländskt glasbruk efter förelaga av en gammal apoteksflaska, samt att Anna själv låtit tillverka sitt flasktorkningsställ hos en smed istället för att ta ett redan befintligt ting i besittning återkopplar hon just till samverkan mellan konstnärens visioner och hantverkarens yrkesskicklighet i sin Hommage.

Duchamp orsakade debatt kring definitionen av konst när han redan 1913 plockade ut föremål ur bruksvärlden och presenterade det som konst; den konstnärliga gärning bestod av själva urvalshandlingen samt frigörandet från dess tänkta funktion. Även om alla inte håller med om att detta är konst och banbrytande sådan så anses den knappast provocerande idag utan har många efterföljare.

Att som glaskonstnär återuppta Duchamps tradition i dess rena form innebär idag att både anspela på glaskonstnärens behov av att många gånger låta någon annan utforma själva konstverket samt behovet av att tillverka den ready-made som i Duchamps fall redan var skapad utan hans inblandning. Att låta en ready-made återigen möta sin mer eller mindre anonyme skapare, en smed, lejd av en konstnär att utforma ett visst föremål är med största sannolikhet en ironi han hade uppskattat. Anna nöjer sig dock inte med det utan låter även dess ursprungliga funktion återigen få bli en del av dess identitet samtidigt som hon även ytterligare understryker dess fråntagna nyttofunktion.

Ingenting har lämnats åt slumpen i Hommage. Apoteksflaskorna som placerats på stället återkopplar till den trädgård som ursprungligen återfanns på platsen, medan dess mest dominanta färgställningar, bärnsten, orange, butelj- och ärtgrönt, återkommer runt om i huset. Även husets energi- och miljösmarta karaktär återkommer ett grönt diodljus som tillfogats verkets insida och som ger det en dragning åt stadskaraktärens neonljus men i en energisnål och nära på underhållsfri variant. Totalt isolerad från sitt egentliga ursprung tronar torkstället likt en upphöjd kristallkrona vars enda egentliga icke-estetiska funktion är att belysa ett utrymme. Konstverket framstår som en lek med gränsdragningen konst kontra hantverk samt mellan konst och bruksföremål, estetik och funktion.